2017-02-27
Denna dag skulle te sig lite annorlunda än en vanlig arbetsdag. Jag och ett par kollegor satt och arbetade med en större upphandling som vi började med redan på morgonen eftersom den skulle vara inlämnad 17.00 denna dag. Vi hade jobbat med den tidigare, men just idag skulle vi arbeta med formuleringar, prislistor, och att ladda upp allt i den potentiella kundens system som är lite extra jobb.
Alexandra skickade ett sms till mig strax före lunch och bad mig att ringa henne när jag hade möjlighet. Jag ringde henne 12:45, och då berättade hon att hon precis som för bara några dagar sedan fått värkar, och just nu gång med ca 10 minuters mellanrum. Hon hade pratat med vår barnmorska som sa att om det fortsatte så skulle vi återkomma till vår koordinator, och då eventuellt få åka upp till antenatalavdelningen på Östra Sjukhuset för observation och undersökning. Precis samma sak som vi gjort för ett par dagar sedan.
Dagen fortsatte med att jag arbetade vidare med upphandlingen, och när klockan var 15:16 kom det ett nytt sms..
-Jag har pratat med koordinatorn + barnmorskan och hon tyckte vi skulle åka upp till neonatalavdelningen igen. Ska jag packa lite grejer till dig eller vill du komma hem innan vi åker <3<3<3
Eftersom vi bara för några dagar sedan varit med om precis samma sak, så tänkte jag i mitt huvud att det även denna gång skulle bli samma utfall. Jag sa till Alexandra att jag kunde ta en spårvagn till Östra och möte henne där, men hon var snäll nog att komma och hämta mig.
Alexandra kom och hämtade mig klockan 16:40, och eftersom upphandlingen skulle vara inskickad 17:00 så satt jag med mina kollegor fram tills dess. När jag väl gick så sa jag till dem att “Det kommer vara precis som förra gången. Vi gör lite undersökningar, hon får en spruta, och vi är hemma till 21:00. Vi ses imorgon”. I efterhand kan man lugnt säga att jag hade fel. Jag skulle inte vara på jobbet på 2 veckor, och fått en bebis innan jag såg dem nästa gång 🙂
När vi kom upp till Östra Sjukhuset så genomgick vi samma procedur som senast. Bricanyl för att försöka stanna värkarna, CTG för att undersöka barnets puls, och ett par timmar väntan. När det visade sig att värkarna inte avtog som planerat så skrev de in oss på en förlossningsavdelning för vidare observation, för att se vad som händer med värkarna. Om de fortsätter så skulle vi alltså bli föräldrar, och om de avtar, och slutar så skulle vi få åka hem igen och invänta vårt planerade snitt.
Alexandra fick inte äta någonting eftersom om vi skulle få barn så är det kejsarsnitt som gäller eftersom Noelia låg i säte (huvudet nedåt), och hade dropp som sin mat. Men jag som pappa behöver fylla magen och åkte och slängde i mig en pizza för att så snabbt som möjligt kunna vara tillbaka.
Det visade sig att de ville behålla oss över natten för att värkarna som var på nedgång skulle undersökas vidare, och de inte vill skicka hem oss om de skulle öka igen med risk för att vattnet skulle gå. Det vill de helst inte att vattnet skall göra när du skall göra när barnet ligger i säte.
Vi spenderade kvällen med att kolla på serier för att fördriva tid, tills att vi somnade. Spända, nervösa, och förväntansfulla.
2017-02-28
Vi vaknar av att det kommer in en läkare och en barnmorska. Dom frågar om vår natt, som varit lugn, och Alexandras värkar har försvunnit. Dom gör sig mer eller mindre beredda på att säga att de skall skicka hem oss, och då kommer världens största värk för Alexandra som grinar illa. Då säger de istället att de kommer att boka en tid för kejsarsnitt, och att vi kommer att få vårt barn idag!!!!
Eftersom vi inte hade sagt till våra föräldrar att vi ens var på sjukhuset ringde vi nu dem och berättade att vi skulle föda barn idag. Alla blev såklart glada, väldigt nervösa, och väldigt tjatiga om att vi skulle skicka bilder… Men jag tror innerst inne att de mest såg fram emot att bli mor och far föräldrar då det är första barnbarnet på både min och Alexandras sida av familjen.
Vi fick besök av narkosläkare, olika barnmorskor, och instruktioner på hur Alexandra skulle duscha nu när det var planerat för kejsarsnitt.
Efter att jag fått frukost så duschade vi Alexandra i sprit från topp till tå, 2 gånger. Detta för att hon skulle vara ren och inte ha några bakterier som kan försvåra en läkande process efter genomförd operation.
Ungefär 12:45 hämtade de oss, och jag fick snabbt byta om till operationskläder innan vi kom till operationssalen. Väl där kopplade de in elektroder på Alexandra, gav instruktioner om vad som skulle hända under operationen, och satte mig vid Alexandra huvud för att finnas där som stöd.
Totalt var det 12 personer som tog hand om oss i rummet. Allt ifrån narkosläkare, kirurger, materialare, backup till alla, och säkert fler som jag glömmer. Jag fick instruktioner om att klappa pannan på Alexandra, säga snälla ord, och förbereda mig för en bebis. Om jag skulle börja må dåligt sa de att jag skulle säga till så fick jag lägga mig på golvet istället 🙂
När väl Alexandra fått ryggmärgsbedövning, och hon inte längre hade någon känsel från brösten och nedåt gick allt väldigt snabbt. Svårt att säga exakt, men jag skulle gissa på att det inte var mer än 5 minuter från snitt till de kom med vårt barn. Men det kan också ha varit de 5 längsta minuterna i mitt liv.
Det var en kort period inne i operationssalen som jag blev nervös. Och det var när de gett ryggmärgsbedövningen, och de väntade på att “det skulle bli varmt” för Alexandra. När hon väl sa att det blev varmt, då var det mycket bråttom att få henne från sittande till liggande, och då gick allting så fort. Och många personer drog i henne. Då blev jag nervös. Jag gillar inte läkare som gör saker snabbt, det förknippar jag med att något är fel. Men så var det såklart inte.
Under skälva snittet, och tills att de var klara så minns jag inte så mycket. 🙂 jag minns att Alexandra mådde lite illa från sprutan, men mycket mer än så och ljudet från metall som klickar emot metall från operationsinstrumenten minns jag inte.
När de kom upp med Noelia till oss så fick hon först vila en stund på Alexandras bröst. Jag fick min hand placerad på Noelias rumpa för att vara nära, och det tog inte många sekunder innan hon kissade mig i handen. Med många tårar i ögonen, och chocken av att vara nybliven förälder satt jag där med handen på hennes rumpa helt stilla för att inte göra något fel. Man får inga lektioner i hur man skall reagera som pappa när barnet kommer, och för mig var det så många känslor som kom ut i mina tårar som jag byggt på under de 7 månader och 12 dagar som jag vetat om att jag skulle bli pappa innan nu Noelia vilar i min hand. Det är den finaste stunden jag varit med om i mitt liv, och tror det finns få tillfällen som kommer att toppa det.
Efter ett litet tag var det dags för mig som pappa att klippa navelsträngen. Och ni som känner mig vet att jag tycker att “navlar” är väldigt äckliga, och jag hade haft lite fobi för att göra just detta. Men läkaren var bestämd och sa till mig att klippa den. Så sagt och gjort 🙂 Jag hade förväntat mig att den skulle vara “köttfärgad”, eller kanske mörk. Men den var vit/blå, och hade en seg & vidrig konsistens som lät riktigt äckligt när jag klippte genom den…
Eftersom Noelia var 23 dagar för tidigt född var det extra viktigt att hon skulle ligga hud mot hud den första tiden för att hon inte skall använda egen energi för att hålla sig varm, och istället lägga på sig vikt. Vi fick nu ligga på ett uppvak för att Alexandra skulle återfå sin känsel, och kunna lyfta båda benen innan vi skulle bli inskrivna på BB.
Jag kommer även att dela med mig av de första dagarna på BB, och hur det var att få komma hem med Noelia till vårt hem. Men det är en annan historia.
Anna Noelia
2017-02-28 13:47
47cm
2948 gr
/P & N
